"Nej, jag är inte arg."

Jag undrar, varför säger man att man inte är arg när man är det? Jag frågar ganska ofta ifall en person är arg om jag tycker att det verkar så, för att vara på den säkra sidan, eller så. Då får jag, konstigt nog, oftast svaret: "nej, jag är inte arg". Hur kommer det sig? Man vet ju att den personen är arg, så varför säger den att den inte är det?

Det är ganska ofta som någon är irriterad, kanske för att jag tjatar för mycket, eller kanske att den har det stressigt eller något (vad som helst egentligen, grejen är att den personen är irriterad/arg). När jag säger något helt vanligt, och alltså inte är irriterad/arg, så blir jag nästan lite ledsen när personen svarar irriterat eller argt. När jag då frågar om personen är irriterad eller arg, för ibland frågar jag om den är irriterad också, men den svarar ändå nej. Det är rätt underligt kan jag tycka, för personen är ju arg, varför säger man då att man inte är det?

Det är som med filmen I rymden finns inga känslor, om Simon som har AS (förkortning för Aspergers syndrom). Han ska iväg någonstans med sin bror Sam, det är på morgonen, som vanligt då. Det är lite stressat för de har försovit sig, och Sam är irriterad (stressad också?). Sam kör och Simon sitter på där fram på en moppe, tror jag att det är, när de ska iväg. Då är det så att den startar inte först, och då blir Sam irriterad på den. Då frågar Simon: "är du arg?" och Sam svarar: "nej, jag är inte arg". Det är märkligt. Jag förstår inte, varför säger man så när man ändå är arg?

/ Nystanet