Min historia

Här tänkte jag berätta "Min historia", hur det var för mig innan jag fick mina diagnoser och hur det har blivit efteråt. Jag skriver om mitt liv, hur det har varit och om hur det har blivit. Mitt liv har hittills inte varit lätt och här väljer jag att skriva om det; både det bra och det dåliga. Innan du börjar läsa så vill jag bara passa på att skriva att det är jag som har gjort mina val i livet, och det är inget jag kan ändra på. Jag försöker att göra det bästa av det som är nu. Du får tycka vad du vill om mig, men jag ber dig, om du enbart har negativt att säga om mig, mina val i livet, dvs, "Min historia", så behåll det för dig själv. 


Egentligen har jag väl alltid varit lite "annorlunda", men såg det för det mesta som något positivt. Dvs, mina "annorlunda" egenskaper sågs som något positivt, och jag hade inte en tanke på att jag kunde ha någon diagnos. Till en början var det inte något som var ett problem, men med tiden blev det allt svårare att passa in, och tillslut blev det uppenbart att jag inte var som "alla andra".

Mina problem började när jag hade börjat högstadiet, då bytte man skola och man var tvungen att vara mer självständig. Det blev ett problem för mig, och det visade sig tydligt när mina vänner vände mig ryggen och jag blev tvungen att klara mig själv (förut hade jag litat på att de höll koll på allting osv). Det blev mer och mer uppenbart att jag var annorlunda, jag kände att jag hade svårt att veta hur man "ska" vara, och i rädsla för att själva hamna utanför lämnade mina kompisar mig. Men det var inte bara negativt - det gjorde det ännu mer uppenbart att jag hade vissa svårigheter som inte mina klasskompisar hade, som att planera osv, saker som mer eller mindre gjordes automatiskt av klasskompisarna.

Det hela var en stor förändring för mig - på ett år gick jag från att ha flera kompisar som jag var mycket omtyckt av, till att stå helt ensam. Utöver det så hade jag blivit kär, för första gången "på riktigt". Jag blev lämnad och klarade inte av det, att vara ensam. Jag blev också mobbad i skolan, och känslorna blev för mycket. Pressen i skolan var också jobbig, och hemma blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad, vilket ledde till att jag började att skada mig själv. Ingen i skolan visste något, då jag för det mesta var för mig själv eftersom att mina klasskompisar hade vänt mig ryggen. Jag kände mig ensam, förvirrad, och känslan av ensamhet var för mycket. Hemma fick jag höra hur dum jag var, och att hela tiden höra nedlåtande kommentarer, få blickar mm, gjorde att mitt självförtroende hamnade på botten.

Jag skadade mig i hemlighet ganska länge, men tillslut var jag tvungen att berätta. Jag kom i kontakt med BUP och gick in i en depression pga. att jag mådde så dåligt, mestadels pga. att jag kände mig så ensam. Depressionen höll i sig ett tag, hur länge minns jag inte, men jag skulle gissa på 6 månader till ett år. Under den tiden var mitt självskadebeteende som värst. Det gjordes hur som helst en utredning, och jag fick mer hjälp i skolan när jag hade fått mina diagnoser på papper - adhd och atypisk autism. Den psykiska och fysiska misshandeln som pågick hemma blev uppmärksammad, och socialen blev inblandad. Jag kan inte säga att det blev så mycket bättre som jag hade velat - men jag tror att alla fick sig en tankeställare, åtminstone. I och med att det blev bättre i skolan så började jag, hur som helst, sakta men säkert att må bättre, och på BUP fick jag hjälp med hur jag skulle hantera jobbiga situationer och mitt självdestruktiva beteende. Jag kom även kontakt med en verksamhet för barn och ungdomar med neuropsykiatriska diagnoser, vilket också hjälpte mig mycket (och gör fortfarande). 


Nu
 
Idag mår jag bättre - jag skadar mig nästan aldrig och i skolan känner jag att det fungerar bra. Hemma fungerar det relativt bra, trots att det fortfarande inte är så bra som det borde vara. Den fysiska misshandeln är mindre än vad den var innan socialen blev inblandad, men den psykiska misshandeln kvarstår. Det är egentligen jobbigast av allt, den psykiska misshandeln lämnar spår som aldrig försvinner. Ibland känner jag att de på socialen inte tog den psykiska misshandeln på allvar, att de inte tog mig på allvar. Jag har nu förstått att det förmodligen inte blir bättre än såhär, men jag överlever. Jag skulle vilja ha ett filter i mitt huvud, så att inte de där orden, de där blickarna, eller allt det andra, når mig. Psykisk misshandel har, och är fortfarande, väldigt jobbig för mig, men ett av sätten som jag försöker hantera det på är genom att skriva.

Jag vet att det finns många som bryr sig om mig, och nu känner jag att mitt liv har en mening. Det är mycket som har förändrats från då till nu, och varje dag är ett steg framåt. Livet är fortfarande inte lätt för mig, men det har blivit mycket bättre från förut, och jag har lärt mig mycket på vägen. Ärren berättar en historia, de är en del av mig och har varit ett sätt för mig att överleva när det har varit som jobbigast. Jag försöker dock att hitta andra sätt att hantera jobbiga känslor på, och det går framåt. Livet går framåt - jag försöker att blicka framåt istället för att älta i det förflutna.


Ovanstående är skrivet från hjärtat, och jag hoppas att eventuella kommentarer/synpunkter angående det också är det. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar