torsdag 16 augusti 2012

Någon att chatta med

Ibland känner jag att jag skulle vilja ha någon att chatta med, vem som helst. När man känner sig ensam, t.ex. Jag skulle också vilja vara anonym. Kanske när man har ångest och är ensam, och man inte orkar vänta på att någon chatt ska öppna, som t.ex. bris chatt, där man också måste stå i kö. Ibland kan det kännas väldigt jobbigt, att man inte bara kan logga in någonstans och få någon att chatta med. Någon som gav råd och stöd. Men jag nöjer mig med bris mejlfunktion i nuläget, och ibland chattar jag där också, om jag händelsevis känner att jag behöver det när klockan slagit 15.00. Men det är oftast före 15.00 som jag behöver chatta. Men, det är väl så det är, antar jag. Vad kan man göra? Ibland saknar jag också en vän att skriva med, någon som förstår. Någon som man kan dela saker med, även om man kanske är anonym. Jag vet inte. Det är bara lite förvirrade tankar från någon som behöver någon att chatta med. Jag är så himla dålig på att prata i telefon, bara. Man blir så nervös, det går liksom inte.

/ Nystanet

onsdag 8 augusti 2012

Är jag stark nog?

Är jag stark nog för att överleva, är jag stark nog för att leva?
Jag har överlevt, jag överlever, men lever jag? Jag vet inte. Jo, det gör jag nog. Jag lever - jag gillar livet. Men jag kan inte sluta tänka på den dag då jag hamnar där igen, när jag plötsligt står där och undrar: vill jag leva? Orkar jag det, kan jag det?

Att överleva är svårt, men att leva är svårare. I alla fall efter att man har överlevt. Jag njuter av livet, jag gör det, och jag tänker inte så mycket på det som har varit längre. Jag försöker att se framåt - men ibland blir man påmind om saker som hänt, saker som fått en att undra om man orkar leva, som fått en att kämpa för att överleva. Men jag har överlevt - då borde det väl inte vara så svårt att leva? Jag vet inte. Jag vill leva, varje sekund vill jag leva och må bra: jag är så rädd för att hamna där igen: i kampen om överlevnad. Många år av mitt liv har gått åt till att bara överleva, jag vill att de år som jag har kvar ska bli bättre, jag vill se till att jag verkligen lever nu när jag faktiskt kan det.

Jag borde inte känna mig pressad på att leva, jag borde njuta utan att tänka att livet kan ta slut imorgon, men det är ju så. Vi kan alla dö imorgon, vare sig vi vill eller ej.
Jag tappade bort mig själv och livet, men nu har jag hittat tillbaks. Jag har hittat tillbaks till livet och vill leva fullt ut innan jag tappar allt igen - jag vill leva, inte bara överleva.

/ Nystanet