torsdag 16 augusti 2012

Någon att chatta med

Ibland känner jag att jag skulle vilja ha någon att chatta med, vem som helst. När man känner sig ensam, t.ex. Jag skulle också vilja vara anonym. Kanske när man har ångest och är ensam, och man inte orkar vänta på att någon chatt ska öppna, som t.ex. bris chatt, där man också måste stå i kö. Ibland kan det kännas väldigt jobbigt, att man inte bara kan logga in någonstans och få någon att chatta med. Någon som gav råd och stöd. Men jag nöjer mig med bris mejlfunktion i nuläget, och ibland chattar jag där också, om jag händelsevis känner att jag behöver det när klockan slagit 15.00. Men det är oftast före 15.00 som jag behöver chatta. Men, det är väl så det är, antar jag. Vad kan man göra? Ibland saknar jag också en vän att skriva med, någon som förstår. Någon som man kan dela saker med, även om man kanske är anonym. Jag vet inte. Det är bara lite förvirrade tankar från någon som behöver någon att chatta med. Jag är så himla dålig på att prata i telefon, bara. Man blir så nervös, det går liksom inte.

/ Nystanet

onsdag 8 augusti 2012

Är jag stark nog?

Är jag stark nog för att överleva, är jag stark nog för att leva?
Jag har överlevt, jag överlever, men lever jag? Jag vet inte. Jo, det gör jag nog. Jag lever - jag gillar livet. Men jag kan inte sluta tänka på den dag då jag hamnar där igen, när jag plötsligt står där och undrar: vill jag leva? Orkar jag det, kan jag det?

Att överleva är svårt, men att leva är svårare. I alla fall efter att man har överlevt. Jag njuter av livet, jag gör det, och jag tänker inte så mycket på det som har varit längre. Jag försöker att se framåt - men ibland blir man påmind om saker som hänt, saker som fått en att undra om man orkar leva, som fått en att kämpa för att överleva. Men jag har överlevt - då borde det väl inte vara så svårt att leva? Jag vet inte. Jag vill leva, varje sekund vill jag leva och må bra: jag är så rädd för att hamna där igen: i kampen om överlevnad. Många år av mitt liv har gått åt till att bara överleva, jag vill att de år som jag har kvar ska bli bättre, jag vill se till att jag verkligen lever nu när jag faktiskt kan det.

Jag borde inte känna mig pressad på att leva, jag borde njuta utan att tänka att livet kan ta slut imorgon, men det är ju så. Vi kan alla dö imorgon, vare sig vi vill eller ej.
Jag tappade bort mig själv och livet, men nu har jag hittat tillbaks. Jag har hittat tillbaks till livet och vill leva fullt ut innan jag tappar allt igen - jag vill leva, inte bara överleva.

/ Nystanet

onsdag 25 juli 2012

Psykisk misshandel

Psykisk misshandel kan se ut på många olika sätt. Det är väldigt jobbigt att vara utsatt för psykisk misshandel, och jag har varit utsatt för det en ganska lång tid. Jag har dock någon som stöttar mig i allt det här, och om jag inte hade haft den här personen, så vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Det som är jobbigast för mig är orden - de försvinner aldrig, de finns alltid kvar där, och jag tänker: är det såhär jag är, är det såhär andra tycker att jag är? Är jag verkligen så trög/bortskämd/dum i huvudet som jag får höra? Jag har skapat en egen etikett för just psykisk misshandel; det är något som har format mig och, bland mycket annat, gjort mig till den person jag är idag.

Källa

/ Nystanet

torsdag 19 juli 2012

Att beställa mat

Ibland kan det vara svårt för mig att förstå, varför står inte allt som man beställer med? Det borde ju göra det, tycker jag... för, kanske är man allergisk mot något? Jag tänker såhär: om man beställer t.ex. kebab med pommes (som jag beställde för inte så länge sedan), så står det i menyn: "Kebabtallrik med pommes", säger vi. Då borde man ju få det, kebab och pommes. Men gissa vad jag fick när jag beställde det? Jag fick det här, utöver kebab och pommes: sallad, sås, tomat  och feferoni.

Jag förstår ju att det kanske inte går att ha med precis allt som man får på riktigt skriftligt i menyn, men det är ändå något jag funderar över. Egentligen känner jag att det borde vara så; man borde ju få veta i förväg vad det är man betalar för. Saker som inte står med i menyn inkluderas ju "automatiskt", eller vad man nu ska säga. Jag vet att jag redan en gång tidigare har skrivit om det här med att man får saker som man inte har sagt att man vill ha, men jag kände för att skriva om det en gång till. Det är väl klart, om man beställer en hamburgare någonstans, så borde man ju, om man gör som jag tänker, bara få just en köttbit och bröd (vanligtvis får man ju sallad, tomat osv. också). Det är egentligen annorlunda, för det känns inte som om en hamburgare är en hamburgare om det bara är en köttbit och bröd... Nu märker jag att jag skriver på utan att egentligen skriva något vettigt, så det får räcka med det här.

/ Nystanet

måndag 9 juli 2012

När det är jobbigt

Jag vet inte vad jag ska skriva. Det är väl rätt okej, men, ibland blir det... ja, lite sådär. Det har inte varit så bra de senaste dagarna - jag har känt att jag inte blir hörd eller förstådd, och det blir väldigt jobbigt i längden. Det är inte ovanligt att jag känner så då och då pga. en viss person, men, jag önskar att det inte var så... jobbigt.

Det har egentligen med mina diagnoser att göra, om jag inte hade haft mina diagnoser så skulle allt se annorlunda ut. En del skulle väl vara detsamma, men det mesta skulle ha varit annorlunda, åtminstone en del. Jag blev illa behandlad ibland redan innan jag hade fått mina diagnoser, så det får mig att fundera på om det verkligen skulle ha varit så annorlunda om jag inte hade fått mina diagnoser. Att ha diagnoser är ju bra, så att man får den hjälp som man behöver. Nu är det väl mer så att mina diagnoser är något "att skylla på", på sätt och vis.

Jag ville egentligen bara skriva av mig, men jag vet inte om det blev särskilt mycket av det... men ja, det är väl hur det har varit de senaste dagarna. Jag känner mig frustrerad över att inte bli hörd, förstådd osv, men, nu slipper jag de känslorna på ett tag, eftersom att jag inte ska vara där det händer på ett tag. Det känns skönt att få lite "paus" från det, och bara få vara mig själv, inte behöva oroa mig för hur det kommer att bli osv. Men det här är något som jag får lära mig att leva med, som jag har lärt mig att leva med eftersom att det har pågått under sådan lång tid: fysisk och psykisk misshandel.

Eftersom att det här är min blogg så skriver jag om det jag känner att jag vill skriva om, och det här, känner jag, är något som har en stor del i mitt liv, och det har även med mina diagnoser att göra. Den här bloggen handlar om mitt liv med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och misshandel är, för mig, i mitt liv, en del i det. Ibland är det skönt att bara få skriva av sig, om man inte känner att man vill, eller kan, prata med någon om det som är jobbigt. Visst får jag ut något av att prata också, men att liksom få det framför sig kan också vara skönt ibland.

/ Nystanet

onsdag 27 juni 2012

Det där som gör så ont

Även om inte allt är på topp eller perfekt alltid, så ska jag njuta av de stunder som det i alla fall känns så. Det är inte så att jag mår dåligt, jag är väl någonstans emellan, som förut. Nu har jag i alla fall kommit på vad det är som får mig att må dåligt, och förhoppningsvis så hittar jag en lösning på det snart.

Det är det som gör så ont, men som inte riktigt syns och är svårt att sätta ord på: psykisk misshandel. Jag har blivit både fysiskt och psykiskt misshandlad (men mest psykiskt) under flera år, och jag känner inte riktigt att det tas på lika stort allvar som fysisk misshandel. Jag tror, att om man inte själv har varit utsatt för psykisk misshandel, så är det svårt att sätta sig in i en situation där det förekommer. Jag skulle nog säga att psykisk misshandel är värre än fysisk misshandel, men det beror såklart på under vilka omständigheter.

Men, de där orden, de där blickarna, känslan av att bli psykiskt misshandlad, att känna att man inte blir tagen på allvar bara för att det inte finns fysiska märken, det är nog något som ingen kommer att förstå innan man har genomgått det själv.



/ Nystanet